Skrivarkursen
De andra på kursen ser ganska trevliga ut. Vi presenterar oss och sedan lyckas Eva på något sätt lura in oss i en skrivövning och vips har vi skrivit poesi. Det är lustfyllt och spontant, lite som improvisationsteater, och i den andan fortsätter dagen. Dag två får vi jobba i grupp med att ta fram olika karaktärer och jag skapar ett alter ego, som jag kallar Maud och det får igång min fantasi. Att leva mig in i Maud öppnar upp en hel värld. Hon är en obstinat cancerpatient, som trotsar läkarna med att ta en cigg utanför sjukhusentrén. Hon bor i en husbåt, som hon har byggt om själv. Och det finns en tonårig ex-styvdotter som betyder allt för henne… Det är roligt ända tills vi får en ny skrivuppgift över natten. Vi ska skriva på egen hand, ensamma framför tangentbordet och dagen efter läsa upp vår text. Andra människor ska alltså läsa en novell som jag förväntas leverera i morgon förmiddag. Jag har bara en kväll på mig, ingen tid att förlora alltså. Jag hoppar över fikat och sätter igång, för att kunna smida när idén fortfarande är varm.
Gruppen har spridit ut sig bland trädgårdens möblerade öar för att fokusera på uppgiften. De andra har skrivit klart efter en timme och glider över till att umgås och ha det trevligt. Själv fortsätter jag att knappa ner min berättelse, eftersom jag ju bara ska låta texten flöda och inte vara kritisk… Efter två timmar framför datorn är det middag. Jag fortsätter skriva när jag slängt i mig min lasagne. Efter ytterligare någon timme är jag klar. Detta får duga som förstagångs-försök och jag går ut på en promenad. Trampar runt en halvmil i åkerlandskapet och försöker njuta av allt som växer på fälten, vallmo, sockerbetor, majs. Försöker känna samklang med naturen. Samtidigt tänker jag intensivt på att jag ska släppa kraven. Om foto-killen kan, så kan väl jag. Därefter går jag hem, sätter mig i sängen och skriver frenetiskt till klockan tolv.
Klockan tre vaknar jag med sammanbitna käkar. I drömmen har jag blivit attackerad av min text, och nu går den på repeat i skallen. De illvilliga tankarna växer sig snabbt till att omfatta hela mig och mina ambitioner att skriva. Jag känner mig löjlig, jag borde veta bättre, det är ju bara en liten skrivövning. Men den intensiva självkritiken låter sig inte viftas bort så lätt, tvärtom, den har ockuperat hela mitt system, gjort mig pigg och hög på adrenalin. Som om jag vore radiostyrd skriver jag en timme till i sängen innan jag utmattad somnar och drömmer om att nu får det duga.
Jag går upp kl 6, två timmar före frukost, och läser igenom texten. Jag vet inte vad jag väntat mig, men den är riktigt dålig. Jag vet inte vad det är som är dåligt, det är bara dåligt. Jag börjar planlöst radera i min text. Skriver nya meningar medan jag flyttar runt textstycken och till slut kan jag inte urskilja var mina bisatser börjar och var de slutar. Jag hugger över tangentbordet med aggressiva rörelser. Det finns inget lustfyllt i det här, bara panik över att jag ska läsa upp det här för klassen. Det kommer att bli genant för de andra. Läraren är säkert van, det finns nog alltid en stackars värdelös varelse i varje grupp. Så pinsamt att det skulle vara just jag denna gång.
