Uppläsningen

När det är dags att läsa upp våra noveller är jag så trött och spänd att jag bara vill få det gjort. Vad som än väntar mig (vet inte vad jag föreställer mig, men någon sorts hån, spott och spe) kan det inte vara värre än prestationsångesten som plågat mig i ett halvt dygn. Vi samlas i grupper om fem personer och läser våra texter högt för varandra. En skånsk tjej börjar läsa och jag sugs in i hennes magiska realism. Novellen handlar om en incel från 1800-talet, en torr ung kemist som producerar en kärleksdryck, som ska ge honom den kärlek han aldrig fått.  Jag njuter av hennes fantasi. En annan ung tjej har skapat en sorts Indiana Jones-story, som tar avstamp i ett universitet i New York. Den kvinnliga huvudpersonen har  nyligen bytt kön och är inte alls upplagd för  äventyr. Jag gillar huvudkaraktären och hoppas på en fortsättning. Jag är darrig på rösten när jag läser upp min novell om den cellgiftsbehandlade Maud, men till min förvåning  lyssnar de andra intresserat. De gillar min huvudkaraktär och tycker att språket är rått och häftigt, att det genomsyras av hennes riviga personlighet. De vill höra mer. Jag är helt slut av anspänningen och omtumlad av välviljan och nyfikenheten från de andra.

Dagarna går fort och snart är kursen slut. Jag har lärt mig två viktiga saker om skrivande, som jag korkat nog inte fattat tidigare. Det första är att lita på processen. Det jag skrivit på måndagen är enbart ett första utkast som kommer att förändras på tisdagen, för att kanske bli något helt annat på onsdagen eller om ett år. Jag behöver lära mig att stå ut med att texten inte är bra direkt.

Min andra lärdom är att jag inte ska jämföra mitt skrivande med andras. En text blir intressant för mig just för att den kommer inifrån en främmande persons inre rum. Jag tycker om att känna författarens andetag i en text. Mina egna andetag känns däremot väldigt ospännande, jag lever ju med dem ständigt. Det här är  något som jag vill utforska mer, att lita på mitt eget uttryck, mina idéer och min fantasi. Om jag tycker att andras röster är intressanta, så kan ju min röst också vara det.

Det är här jag befinner mig nu. Jag har skrapat av mig den förlamande prestationsångesten. Jag är på jakt efter min röst. Jag älskar att få vara i mitt kreativa rum, jag hoppas vi ses där.

Publicerar snabbt nu, så jag inte får för mig att radera alltihop. Hej så länge!

”Du är chef och en av dina medarbetare har en dålig attityd, kommer för sent och drar opassande skämt. Du, som chef, vill ha en förändring. Hur gör du?”

Genom åren är det här ett tema som alltid dyker upp när publiken får välja vad vi ska spela teater om. HUR ger man feedback? HUR korrigera, påpeka, tillrättavisa, sätta gränser, skapa förändring? Denna säsong  har nästan hälften av våra uppdrag handlat om just feedback. Det är väldigt utvecklande, vi lär oss nya färdigheter varje gång vi spelar upp dessa utmanande samtal. Det är dessutom lustfyllt som skådespelare, för det är så mycket känslor som bubblar (öppet, eller under ytan), vilket är roligt att gestalta.

Igår spelade jag en chef som behövde ge konstruktiv kritik till en medarbetare, som var kaxigt självsäker och snabb i repliken. Det var svårt på riktigt, trots att jag i teorin vet hur man ”ska” formulera sig när man levererar feedback. Jag har läst rätt mycket i ämnet, men det är alltid något som kan göras bättre, t ex tonfallet, lyssnandet, rakheten. Det bästa med interaktiv teater är att man har hela publiken med sig som coacher och att det inte behöver bli perfekt, utan man prövar sig fram tills det blir bra.

Råd till dig som tycker att feedback är svårt (säkert 90 procent av alla människor):

• Försök att vara rak och säg vad du har på hjärtat. Tassa inte runt problemet, för då växer det bara.
• Prata inte för mycket. När du sagt ditt, låt den andra tala och lyssna uppriktigt.
• Våga pröva! Det behöver inte bli perfekt varje gång. Om du trampar i klaveret helt, så går det oftast att reparera. Det är heller inte farligt att någon visar känslor.

Bilden är tagen igår efter ett teaterseminarium om ledarskap och kommunikation. Med på fotot är vår uppdragsgivare Emma Markström och skådespelaren Daniel Goldmann.

Så är det då snart dags att öppna portarna igen till huvudsäsongens premiär i Astrid Lindgrens Värld i Vimmerby. En värld dit jag återvänt i över 20 år och är ett av mina absolut stoltaste uppdrag. Är det någon plats där lekfullheten så totalt få råda och drabba alla besökare så är det här. I genuin Astrid-anda och så nära berättelserna levandegörs alla dessa karaktärer som Astrid skapat i sitt skrivande. Karaktärerna som slagit rot i så många generationers hjärtan och som nu genom parken kan fortsätta berättas och skapa nya minnen och upplevelser.

Här skådespelade jag mina första år och gjorde roller som b la Karlsson på taket, Emils pappa Anton och Pardis Oskar. Sen har jag under många år undervisat skådespelarna i improvisation och agerande i mötet med publiken.

Astrid Lindgrens Värld är en unik plats, där varje besökare får sin egna upplevelse i mötet med alla sagokaraktärer.  Det är så levande och äkta.  Med närheten till Astrid Lindgrens själ och att få arbeta tillsammans med barn för barn är en stark orsak till att jag fortsätter återvända varje år. Alla som arbetar här är så hängivna och professionella och här får lusten, lekfullheten och barnperspektivet alltid komma i första rummet.

Här blir vi alla fulla med sommar och bena blir fulla med spring!