Uppläsningen
När det är dags att läsa upp våra noveller är jag så trött och spänd att jag bara vill få det gjort. Vad som än väntar mig (vet inte vad jag föreställer mig, men någon sorts hån, spott och spe) kan det inte vara värre än prestationsångesten som plågat mig i ett halvt dygn. Vi samlas i grupper om fem personer och läser våra texter högt för varandra. En skånsk tjej börjar läsa och jag sugs in i hennes magiska realism. Novellen handlar om en incel från 1800-talet, en torr ung kemist som producerar en kärleksdryck, som ska ge honom den kärlek han aldrig fått. Jag njuter av hennes fantasi. En annan ung tjej har skapat en sorts Indiana Jones-story, som tar avstamp i ett universitet i New York. Den kvinnliga huvudpersonen har nyligen bytt kön och är inte alls upplagd för äventyr. Jag gillar huvudkaraktären och hoppas på en fortsättning. Jag är darrig på rösten när jag läser upp min novell om den cellgiftsbehandlade Maud, men till min förvåning lyssnar de andra intresserat. De gillar min huvudkaraktär och tycker att språket är rått och häftigt, att det genomsyras av hennes riviga personlighet. De vill höra mer. Jag är helt slut av anspänningen och omtumlad av välviljan och nyfikenheten från de andra.
Dagarna går fort och snart är kursen slut. Jag har lärt mig två viktiga saker om skrivande, som jag korkat nog inte fattat tidigare. Det första är att lita på processen. Det jag skrivit på måndagen är enbart ett första utkast som kommer att förändras på tisdagen, för att kanske bli något helt annat på onsdagen eller om ett år. Jag behöver lära mig att stå ut med att texten inte är bra direkt.
Min andra lärdom är att jag inte ska jämföra mitt skrivande med andras. En text blir intressant för mig just för att den kommer inifrån en främmande persons inre rum. Jag tycker om att känna författarens andetag i en text. Mina egna andetag känns däremot väldigt ospännande, jag lever ju med dem ständigt. Det här är något som jag vill utforska mer, att lita på mitt eget uttryck, mina idéer och min fantasi. Om jag tycker att andras röster är intressanta, så kan ju min röst också vara det.
Det är här jag befinner mig nu. Jag har skrapat av mig den förlamande prestationsångesten. Jag är på jakt efter min röst. Jag älskar att få vara i mitt kreativa rum, jag hoppas vi ses där.
Publicerar snabbt nu, så jag inte får för mig att radera alltihop. Hej så länge!