”Kasta er ut. Tro på era idéer. Våga göra fel.”
Det här är saker som jag brukar säga till deltagarna på kurserna i improvisation.
Och det är ju lätt för mig att säga. Jag älskar improvisationens intuitiva kreativitet, känner mig hemma i det fria associerandet och är trygg i spontaniteten. Framförallt är det så underbart att vara i ett kreativt flow.
När det kommer till andra sorters skapande är det värre. Skrivande, till exempel. Idéerna finns där och jag skulle så gärna vilja skriva ner mina berättelser, men när jag närmar mig ett tangentbord låser det sig helt. En paralyserande självkritik förpassar de spirande idéerna raka vägen till papperskorgen. Allra värst är det när jag faktiskt fått ner något på pränt och läser det dagen efter. Jag skäms över min halvfärdiga text så mycket att jag måste radera allt. Snabbt, innan texten hamnar i något cloud och jag råkar trycka iväg texten ut i cyberrymden. Så nu måste jag göra tvärt om, publicera denna text på direkten, innan jag hinner ångra mig…
Publicerat, då kan jag fortsätta.
”Gå en skrivarkurs”, säger min kompis när vi ses på en fika. Hon har gått en sådan kurs och påstår att det var det roligaste hon gjort. Lustfyllt och kreativt. Blixtsnabbt googlar hon upp en sommarkurs i skrivande på en folkhögskola i Skåne.
”Ja, det borde jag säkert göra”, säger jag ansträngt och får lätt hjärtklappning.
Jag kan inte släppa hennes förslag. Jag leker med en lockande tanke: jag sitter för mig själv och skriver på min dator, jag fantiserar fram berättelser och njuter av det kreativa flödet. Jag tänker att jag borde kunna klara det, att jag borde utmana min rädsla. Sedan får jag ont i nacken och axlarna, som jag brukar få när jag blir stressad.
Två månader senare har jag hur som helst anmält mig till en veckas kurs, som heter Skrivandets väg. När jag anländer till Skurup är jag så nervös att jag knappt kan andas. Jag trampar runt i en mil mellan de odlade fälten runt Skurup och säger till mig själv: ”Kasta dig ut. Tro på dina idéer. Våga göra fel.”
På väg till uppropet möter jag en lite stel kille, som ser blyg och blek ut. Jag frågar vad han ska gå för kurs och om han också är lite spänd.
”Foto”, svarar han och berättar att han går olika kurser varje sommar. ”Det är det bästa jag vet, man bara släpper alla krav och lever upp. Jag känner att jag inte behöver prestera någonting här!” säger han bekymmersfritt.
Jag sneglar mot skyltarna med olika kurser. Jag ser en klunga tuffa ungdomar som ska gå Spoken Word-kursen och ett gäng kvinnor med långt hår som ska lära sig arrangera blommor på japanskt vis. Och där står Eva, lärare för Skrivandets Väg. Med bultande hjärta börjar gå efter henne mot klassrummet…